Hade glömt att jag hade en blogg faktiskt..
Åren går..
veckorna, ja dagarna går fort. Märker att åren går för mej.
Vissa dagar står jag stil och ser livet
svischa förbi runtomkring mej. Jag har ingen lust att hoppa på stresståget.
Ser hur folk mår illa runtomkring i samhället. Vilka krav dom känner ligger över dom.
Hör hur folk säger en sak och igentligen ljuger. . va ska man säga ?
Jag känner mej nöjd med mitt liv som kan skärma av mej ifrån allt det där ytligaträsket som
folk hamnar i. Menar inte utseenden.. de är fint att vara fin.
Oh det är en helt annat sak att vara fin än att vara utmanande och billig.
Jag tänker på folk som vrider hjärnan urled för att låta så himla perfekta
då dom öppnar munnen så dom tappar bort sanningen på vägen. . ytlig vänskap
är verkligen en trigger för mej. Sen försöker jag tillämpa den kunskapen jag fått
från studierna att tänka extra en gång om varför dom är som dom är.. psykologi, psykiatri.
Jag har det inom mej.. det har vi kanske alla? Men endels känslor
är vridna med tiden, skadade av händelser eller personers våld mot deras jag?!
Problemet är att om man bloggar sina innersta tankar om folk så är det alltid nån där ute med låg
självkänsla som tror att jag pekar direkt på dom. Så därför lägger jag inte ut min inre teorier här...
utan mer dom allmäna.
Det händer saker nu i mitt liv. Precis som i andras. Vissa dagar går det fort undan och andra så
sitter man i ekorrhjulet och gnager på gallret.
Just nu går jag sista skvätten på omvårdnadsprogrammet.
Ska ha praktik till veckan.. känns jättspännande. Vem vet, kanske kan
jag verkligen komma att gilla det? ...det enda lite konstiga är att som jag
misstänkte så lär man känna igen en eller två där som är på in/utgång.. såg en idag.
En kille.. jag for förbi. Han gick nog i nån paralellklass till mej
på mitt andra eller sista gymnasieår. Han får mej att rysa.. en oootrevlig kille. ett svin.
Men så tänker jag: "kanske misstar jag mej" eller "han mår ju inte bra"
"de rättfärdigar hans beteende då".. Jag slängde en skolbänk efter honom.
Nu förstår jag att han säkerligen hade adhd problem själv
och försöker få bukt på sina inre problem nu. Han ser ut som en badboy.. inte
på de bra sättet vill ja dock understryka.
Hur mycke känslor är felriktade från tidigare år ?
Hur annorlunda såg jag folk på den tiden?
Hur mycke annorlunda var orden ?
Vad är rätt i minnet idag ?
Gör jag rätt med att bära så mycke.. avvaktsamhet,misstro,murar?
Vet du hur en människa blir då den inte har andra som lär den om hur sociala bitar funkar?
Kan du tänka dej in i nåns liv som fylldes av allt förutom socialakontakter?
Förstår du varför andra runt omkring dej är lite konstiga eller i
dina ögon irriterande eller högljuda?
Kan du förstå ?
I guess not.
Många tänker inte längre än en armlängdsavstånd.
Bloggar är för glada folk va? Men är de spännande ?
:)
Jag bjuder på mej själv. Förväntar mej inte sneasorgsna blickar tillbaks...en klapp på axeln.
Den som tar på min axel blir min fiende..
en äkta vän agerar, reagerar och spenderar tid på sin vän.
Spännande med blogg. Men inget kommer slå min bok.
veckorna, ja dagarna går fort. Märker att åren går för mej.
Vissa dagar står jag stil och ser livet
svischa förbi runtomkring mej. Jag har ingen lust att hoppa på stresståget.
Ser hur folk mår illa runtomkring i samhället. Vilka krav dom känner ligger över dom.
Hör hur folk säger en sak och igentligen ljuger. . va ska man säga ?
Jag känner mej nöjd med mitt liv som kan skärma av mej ifrån allt det där ytligaträsket som
folk hamnar i. Menar inte utseenden.. de är fint att vara fin.
Oh det är en helt annat sak att vara fin än att vara utmanande och billig.
Jag tänker på folk som vrider hjärnan urled för att låta så himla perfekta
då dom öppnar munnen så dom tappar bort sanningen på vägen. . ytlig vänskap
är verkligen en trigger för mej. Sen försöker jag tillämpa den kunskapen jag fått
från studierna att tänka extra en gång om varför dom är som dom är.. psykologi, psykiatri.
Jag har det inom mej.. det har vi kanske alla? Men endels känslor
är vridna med tiden, skadade av händelser eller personers våld mot deras jag?!
Problemet är att om man bloggar sina innersta tankar om folk så är det alltid nån där ute med låg
självkänsla som tror att jag pekar direkt på dom. Så därför lägger jag inte ut min inre teorier här...
utan mer dom allmäna.
Det händer saker nu i mitt liv. Precis som i andras. Vissa dagar går det fort undan och andra så
sitter man i ekorrhjulet och gnager på gallret.
Just nu går jag sista skvätten på omvårdnadsprogrammet.
Ska ha praktik till veckan.. känns jättspännande. Vem vet, kanske kan
jag verkligen komma att gilla det? ...det enda lite konstiga är att som jag
misstänkte så lär man känna igen en eller två där som är på in/utgång.. såg en idag.
En kille.. jag for förbi. Han gick nog i nån paralellklass till mej
på mitt andra eller sista gymnasieår. Han får mej att rysa.. en oootrevlig kille. ett svin.
Men så tänker jag: "kanske misstar jag mej" eller "han mår ju inte bra"
"de rättfärdigar hans beteende då".. Jag slängde en skolbänk efter honom.
Nu förstår jag att han säkerligen hade adhd problem själv
och försöker få bukt på sina inre problem nu. Han ser ut som en badboy.. inte
på de bra sättet vill ja dock understryka.
Hur mycke känslor är felriktade från tidigare år ?
Hur annorlunda såg jag folk på den tiden?
Hur mycke annorlunda var orden ?
Vad är rätt i minnet idag ?
Gör jag rätt med att bära så mycke.. avvaktsamhet,misstro,murar?
Vet du hur en människa blir då den inte har andra som lär den om hur sociala bitar funkar?
Kan du tänka dej in i nåns liv som fylldes av allt förutom socialakontakter?
Förstår du varför andra runt omkring dej är lite konstiga eller i
dina ögon irriterande eller högljuda?
Kan du förstå ?
I guess not.
Många tänker inte längre än en armlängdsavstånd.
Bloggar är för glada folk va? Men är de spännande ?
:)
Jag bjuder på mej själv. Förväntar mej inte sneasorgsna blickar tillbaks...en klapp på axeln.
Den som tar på min axel blir min fiende..
en äkta vän agerar, reagerar och spenderar tid på sin vän.
Spännande med blogg. Men inget kommer slå min bok.
